Runda 38

Nu var det slut på det roliga. I alla fall slut på inlägg som svävar på rosa endorfin-moln. Igår sprang jag ett riktigt ruttet pass där de första 5 kilometrarna gick långsamt och de sista 3 ännu långsammare, närmare bestämt i gångfart. Anledningen var att vänster knä inte kändes helt okej. Tror att det kan ha något att göra med tennislektionen jag tog några timmar före passet. Jag är inte van vid tennis, och således inte heller mina knän. Vore inte helt långsökt att tro att det har ett samband.

Det positiva är väl att jag lyssnar på kroppen och inte tar i om det gör ont. Det skulle vara "stegrande fart" idag, men det blev tvärtom. Nåja, jag var ute i nästan en timme och fick frisk luft. Och ljudboken var kul.

Äh, vem försöker jag lura. Klart det var surt.

Distans: 8 km

Tid: 53:12

Snitthastighet: 6:39/km

Känsla: Det gjorde lite ont i knät. Tog det lugnt i väntan på att det skulle ge sig, vilket det gjorde en liten stund efter typ fyra km, men sen började det kännas igen.

Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Känns viktigare att tänka på att hantera knät rätt nu.