Runda 16

Lite revanschkänsla idag! Var just ute och sprang drygt åtta kilometer i nio minusgrader, följt av 2 x 1:11 planka, 20+14 armhävningar och 5 min stretch. Har idag påbörjat träningsprogrammet på marathon.se för folk som vill springa på max fyra timmar. Där stod det att första rundan skulle vara på 6 km och ta 34-35 min. När jag passerade 6 km stod klockan på 31.30. Hehe. Jag har inga som helst illusioner om att kunna överglänsa programmet framöver, men kul att kunna göra det lite i början i alla fall.

Distans: 8,24 km

Tid: 43:21 min

Snitthastighet: 5:16/km

Känsla: Första halvan frös jag en del, det avtog efterhand. Håll som kom och gick på vänstersidan under hela rundan. Sprang kanske lite för tätt inpå frukosten, åt vid 8.30 och sprang strax efter klockan tio. Överlag var hela rundan faktiskt rätt så jobbig.

Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Nej, det var rätt så tungt idag. Grymt skönt nu efteråt, men ärligt talat var det ett rätt tungt pass.

Runda 15

Igår hade vi genrep inför ett gig på onsdag. Repet var slut 17.30 och 18.00 började Sampdoria - Milan. Ute var det massor av snö och minus sju grader. Det var okej att ersätta runda 14 med en simtur eftersom det hade varit livsfarligt att springa utan broddar - men nu hade jag faktiskt köpt sådana. Helt enkelt inga ursäkter.

Jag var inte sugen, men jag var ännu mindre sugen på känslan av att jag håller på att tappa disciplinen. Fem över halv var jag ute i snön och körde. Dubbla löpartights, funktionströja med korta ärmar, funktionströja med långa ärmar och en vindjacka. Rånarluva (grymt bra) och mössa, samt bra vantar. Och broddarna var så bra! Efter en liten stund tänkte jag knappt på att jag sprang på snö, halkrisken kändes lika med noll. Jag sprang utan hörlurar och utan tidsmål, och hade heller ingen bestämd runda eftersom jag var hos pappa och inte har särskilt bra koll på omgivningarna där. Särskilt inte i kompakt mörker.

Var nöjd när jag kom in. Rädslan för vinterlöpning har minskat betydligt.

Distans: 4,3 km

Tid: 23:18 min

Snitthastighet: 5:25/km

Känsla: Mysigt. Mötte inte en enda människa. Snön gjorde stegen tysta och fina. Luften var krispig och frisk. Frös inte ens, faktiskt.

Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Jag fick en bra känsla av att "Jag hade velat springa längre!" när jag kom in. Men klockan 18 var det ju avspark.

"Runda" 14

Märklig runda idag. Gick så sjukt mycket långsammare än vanligt. Enformig var den också...

Distans: 1,1 km

Tid: 30 min

Snitthastighet: 27:16/km

Känsla: Harmoniskt, tyst och skönt. Bubbelpoolen och bastun efteråt var dessutom världsklass.

Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Nej.

Runda 13

Gårdagens runda var en oinspirerad, pliktskyldig stackare till runda. Nollgradigt och slaskigt ute, och inne lyste tevens varma sken upp rummet. Fötterna på en fotpall, nya FIFA 11 i Xboxen. Har börjat spela karriärläge, det där man skapar sin egen spelare och får välja hårfärg, skägg, kroppsbyggnad etc. Sen får man börja i nåt bottenlag i någon av de mindre ligorna och arbeta sig uppåt. Efter varje match blir man betygsatt. Spelar man bra får man starta i nästa match, spelar man illa kan man bli bänkad. Det är oerhört belönande och roligt. Men även sådant måste avbrytas för löpning, så jag bet ihop och snörde på mig dojorna. Det enda målet med rundan var att den skulle bli av, tiden spelade mindre roll.

Det blev en dålig runda, en dålig tid och med en dålig känsla i kroppen. Och det gör inte särskilt mycket. Jag gav mig ut och sprang därför att det var springdag, och det är gott nog än så länge.

Plankan 1:10 x 2 också.

Distans: 4,7 km

Tid: 24:21 min

Snitthastighet: 5:10/km

Känsla: Ointresserad. Småhungrig (åt för lite frukost, och väntade nästan fyra timmar innan jag sprang). Tankspridd.

Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Nej.

(Datum för rundan: 22 nov)

Runda 12

Inga åtta kilometer idag. Tänkte fokusera på speed. Tog varvet runt Lilla Essingen, som jag sprang på 22:12 förra fredagen. Då tog jag det ganska lugnt första kilometern. Idag tänkte jag försöka köra hårt i princip hela rundan, utom precis i början för att hinna bli lite varm. Man kanske borde börja med nån typ av uppvärmning förresten? Som det är nu är det bara ut och igång.

Det kändes bra ganska omgående. Det är lite jobbigt att det är två uppförsbackar de första 300 metrarna, men det är som det är. Sen var det motvind över Fredhällsbron, men därefter var det bra flyt och hög fart. Lyssnade på ett Christeravsnitt, dit ingen mindre än Bonde söker fru-Thilde ringde in. Varken hon eller programledarna sa att det var hon, bara vad hon hette, men vem kan glömma den rösten? Skön prick.

Det gick snabbt runt ön. Vädret var soligt och folk såg glada ut. Tillbaka uppe på bron låg vinden kvar, alltså medvind på hemvägen. Kändes som en hand i ryggen som hjälpte till. Först där tittade jag på klockan. 16:30! Kunde jag klara sista biten på 3:30 skulle jag gå under 20 minuter. Det hade verkligen varit nåt. Jag drog på så mycket benen orkade. Sträckan är dock längre än vad den ser ut, mätte precis upp den på Eniro och fann att jag hade 1300 meter kvar. Så snabb var jag inte. 21:07 kom jag in på, ändå en förbättring med över en minut. Nu kan jag ärligt säga att det är mitt personbästa på rundan, för nu försökte jag verkligen springa fort. Ska bli kul att försöka slå det.

Hemma blev det 2 x 1:09 i plankan. Rätt jobbigt. Gjorde faktiskt 20 + 20 armhävningar också, men det var lite fusk för jag åt lunch innan. Känns riktigt skönt i kroppen nu.

Distans: 4,7 km

Tid: 21:07 min

Snitthastighet: 4:30/km

Känsla: Bra! Lite tomt på kraft i benen mot slutet, men mestadels kändes tekniken och trycket bra. Lättare att ha bra teknik i högre tempo.

Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Inte i det här tempot, haha. Då hade jag sprungit på 3:08 och det är det väl i och för sig ingen som begär. Går jag under fyra timmar är jag nöjd, under 3:45 extremt nöjd.

Runda 11

Om man har trillat av en häst sägs det att man ska upp igen så snart som möjligt. Alltså gav jag mig på Åsas åttakilometersrunda idag igen. Lite långt att springa åtta kilometer två dagar efter att ha sprungit tolv, men det kan väl inte skada att börja dra upp distanserna lite.

En minusgrad, ganska dimmigt. Ingen snö, inget regn. Ett avsnitt av Christer i lurarna, dock ett med vikarierande programledare eftersom Christer och Morgan är på Kanarieöarna och skriver på varsin bok. Det unnar jag dem, men hej vad mycket sämre vikarierna var. En hette Teg, tror jag. Konstigt.

Åt grötfrukost vid 9.30, och gav mig ut och sprang först 12.45. Trots det hade jag ett lätt men envist håll på vänster sida som inte riktigt gav sig på hela rundan. Fick heller inte något riktigt flyt i löpningen, det var som att jag hela tiden var tvungen att tänka på att sätta den ena foten framför den andra. Inget gick av sig självt. Höll ändå ett hyfsat tempo, och när jag kom hem körde jag plankan 2 x 1:08, och även armhävningar! Slarvat med dem lite, och hoppade även över plankan förra rundan pga genomblöthet och nedfrysning. Armhävningar blev det 20 + 16 stycken med en minuts paus.

Distans: 8,18 km

Tid: 41:09

Snitthastighet: 5:02/km

Känsla: Ganska trögt hela rundan, det lossnade aldrig riktigt. Lite håll.

Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Nej, det kan jag inte säga. Det var skönt när det var över.

Runda 10

Jag är så glad att det kommer att vara skyltat under Marathon. Annars vet man aldrig hur långt det skulle bli för mig. Om jag hade varit en rollspelsfigur med olika skicklighetspoäng, hade jag inte legat högt på egenskapen lokalsinne. Nu är jag ju ingen rollspelsfigur, men lik förbaskat sprang jag vilse idag. Två gånger dessutom. Åtta kilometer var det tänkt. Det blev betydligt mer.

Jag tänkte testa Åsas runda, Stora Essingen - Kungsholmen - Västerbron - Hornstull - Trekanten - Gröndal - Stora Essingen, som var "trevlig och enkel att hitta". Det duggregnade och blåste när jag gav mig ut. Efter någon kilometer slutade duggregnet, men ersattes tyvärr av standardregn. Vinden friskade i lite också. Trots det motiga vädret måste jag säga att benen kändes piggare än på länge, det var riktigt lätt att springa de första tre, fyra kilometrarna. Sen sprang jag fel. Hamnade ute på Reimersholme och sprang runt där lite, innan jag förstod att det inte var Liljeholmen. Jag förstod inte själv att det var Reimersholme, utan iPhone fick berätta det för mig. Bara att springa tillbaka, ingen större skada skedd. Omvägen tog kanske fem minuter.

Värre blev det när jag skulle över från Gröndal till Stora Essingen. Eftersom man inte kan springa längs tvärbanespåret, måste man hitta en väg som går under det. Den vägen går till höger om spåret, vet jag nu. Jag sprang till vänster. Det blev en omväg på nästan tre kilometer, och sen var jag tillbaka på samma plats. Nu var jag så genomblöt att det hade gått att vrida ur kalsongerna, och skorna var fulla med vatten. Vantarna genomblöta och fingrarna frusna. Till slut knackade jag på dörren till en frisersalong och frågade om vägen. Frisören öppnade bara dörren typ två decimeter, hon såg ut som att hon trodde att jag skulle råna henne. Fick nån luddig vägbeskrivning, men det var i alla fall en riktning. När jag kom till Gröndals tvärbanestation rullade det precis in ett tåg, så jag hoppade på. Fick nästan inte fram SL-kortet ur fickan med de stelfrusna fingrarna.

Väl framme på Stora Essingen sprang jag de sista fem hundra metrarna. Sprang förbi en tant med paraply som gick mitt på trottoaren utan att se sig för. Försökte väja, men hennes paraply fastnade och slet ut båda mina hörlurar! Jag blev jättearg.

Distans: 12,7 km

Tid: 1:12:22

Snitthastighet: 5:41/km (blir dock konstigt att räkna snitthastighet när jag stannade flera minuter för att kolla karta och skrämma frisörer)

Känsla: Riktigt bra i början. Pigga ben, bra psyke. Regnet stärkte mig bara. Gillar att möta folk som tittar på mig med "Vilken jävla dåre, ute och springer i sånt här väder!"-blicken. Andra halvan var av naturliga skäl lite frustrerande.

Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Inte helt omöjligt, när man slipper lägga energi på orientering.

Runda 9

Det blev ett varv runt Lilla Essingen idag också. Än så länge känns 4,7 km som en anständig standardrunda. Jag ser den här perioden mest som en invänjningsperiod, för att vänja kroppen vid att springa tre gånger i veckan. Råkar jag bli lite bättre under den här perioden gör det inget, men mest vill jag få in vanan så att det känns otänkbart att ens fundera på att hoppa över ett pass.

Körde lite nytänk idag. I stället för att köra hela loppet i samma tempo, tänkte jag ta det väldigt lugnt i början och öka först när jag kände att "nu börjar det kännas lite mesigt, kom igen nu". Ville inte dra på mig något onödigt håll i början heller, har gjort det några gånger. Bättre att få en bra start och låta kroppen bli lite varm.

Höll mig till planen, och ökade lite i taget. Tittade dessutom inte på GPS-klockan på hela rundan, så jag visste aldrig vilken fart jag höll. Gick bara på känsla. När jag sprang in på sista rakan kändes det som att det hade gått rätt så fort. Och det hade det! Bästa tiden sedan bloggstarten.

Distans: 4,7 km

Tid: 22:12 min

Snitthastighet: 4:42/km

Känsla: Bra! Skönt tryck i steget och sista kilometern fick jag på en liten spurt.

Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Nja, jag var rätt trött när jag kom in ändå.

Runda 8

Vaknade klockan nio, och stack iväg till min sånglektion strax efter tio. Kom hem därifrån vid halv ett. Trött. Hade två timmar på mig innan jag skulle åka till klubben, och på den tiden var det då tänkt att jag skulle springa, packa väskan och äta lunch. Springa ja. Nu börjar moralen prövas. Tjockt, sörjigt, snöslaskigt, nollgradigt. Duggregn. Hmm...

Plötsligt tänkte jag om. Nu kör vi. Långpass. En mil. Och hyfsat fort ska det gå. Sen både plankan och armhävningar.

Körde utan metronom, lyssnade bara på Christer. Det handlade om ovanliga saker man råkat ut för på skolidrotten. Många ringde in och berättade roliga saker, men en ringde in och berättade om en kille i tredje klass som fastnat med pungen i ribbstolen. När han hoppade ner blev pungskinnet kvar där uppe. Alltså... är inte det det slutgiltiga beviset för att gud inte existerar?

Väl hemma blev det plankan 2 x 1:05, med en minuts vila emellan, plus 20 + 10 armhävningar. Också det med en minuts paus.

När jag nyduschad och med lasagne i magen for iväg till soundcheck på klubben var det fan svårt att hålla tillbaka ett självbelåtet smajl.

Distans: 10 km

Tid: 52:12 min

Snitthastighet: 5:13/km

Känsla: Var förberedd på en överdjävlig runda. De sista fem kilometrarna var lite jobbiga, men det var verkligen ingen större fara.

Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Vem vet?

Runda 7

Inte sprungit i helgen. Varit på tv-spelsmässa, shoppingtur i Kista (hittade tre grymma löpartröjor i funktionsmaterial!), jobbat och ätit söndagmiddag hos fina mamma som gjorde fisksoppa med kolja, lax, räkor, musslor, aioli och saffran. Man kan tro att sådana uppgifter inte är relevanta i en löparblogg. Läs vidare så får du se att det stämmer alldeles utmärkt.

Jag har börjat göra armhävningar de dagar jag inte springer. Jag är inget vidare på armhävningar, alltså behöver jag göra dem. Just nu har jag som något slags mål att kunna göra 20 + 20 stycken, med bara en minuts vila emellan. Första 20 är inga problem, men andra set brukar sluta på 13, 14 stycken. Jag lägger ganska stor vikt vid korrekt teknik och att inte vila på armbågarna där uppe. Lågt tempo ner, högt tempo upp. Det ger ordentlig träningsvärk dagen efter.

Två vilodagar är okej, tre dagar är det inte. Alltså sprang jag i kväll. Sprang ut ungefär halv sex, och då var det nattmörker och en minusgrad. Dubbla löpartights, ny funktions-t-shirt, ny långärmad funktionströja samt vindjacka. Mössa. Tunna löparvantar. Kände mig ganska väl rustad, men outfiten hade en akilleshäl. Fingrarna var stelfrusna efter fem minuter, och tinade aldrig upp. Nästa gång blir det nån form av skidhandskar, löparvantarna passar på hösten och våren.

Har upptäckt att iPhonen fixar att spela upp radioprogram samtidigt som metronomen är igång! Mycket bra upptäckt. Idag lyssnade jag på radioprogrammet Christer i P3 samt metronomklick i 167 bpm. Det var kul och kändes helt klart som ett koncept att fortsätta med. En lyssnare ringde in till programmet och berättade att han haft ett vietnamesiskt hängbuksvin som husdjur. He he.

Det var inte särskilt halt, men oron för att halka fanns hela tiden. Det var ju så mörkt att även nivåskillnader i marken var snubbelriskfaktorer. Snart måste jag ha isbroddar till skorna - märkligt att varken Löplabbet eller Runner's Store har fått in dem ännu.

Distans: 4,7 km

Tid: Ca 25:00 min (körde stoppur, GPS-klockans batteri var på upphällningen)

Snitthastighet: Ca 5:20/km

Känsla: Blandat. Mörkt, iskalla händer, risk för halka. Men också rätt mjuk och skön löpning, var inte så trött på slutet.

Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Inte med så här kalla fingrar i alla fall.

Runda 6

Sov riktigt risigt i natt. Kom hem från jobbet halv ett, och hade sen svårt att varva ner. Minns att jag till slut gav upp och tände lampan och läste lite, då var klockan 03.38. Somnade efter några sidor, men vaknade säkert fem gånger innan jag gick upp vid niotiden. Inte optimala förutsättningar för bra löpning.

Frukosten var en katastrof. Nej, katastrof var att ta i, men det var surt att precis när gröten var kokad till perfektion upptäcka att kylen var totalt i avsaknad av mjölk. Bara att slänga gröten i soptunnan och ta honungsyoghurt med K-special i stället.

En och en halv timme efter avslutad frukost gav jag mig ut. Vädret var kallt och klart, typ fyra grader och sol. Var mycket nyfiken på hur det skulle kännas att springa till enbart metronomklick. Hade ställt in tempot på 167 bpm, vilket är ett snitt av de tempon "Solen i ögonen" svajar mellan. Som metronomljud valde jag en stängd hi-hat, ett tydligt och bra ljud och trevligare än standardklicket som är rätt blippigt och elektroniskt.

Jag märkte snabbt att det här, det var grejer. Mekaniskt, men på ett bra sätt. Slapp helt och hållet tänka på tempot, benen gick av sig själva och jag kunde koncentrera mig på andra detaljer som hållning, fotisättning och framför allt armpendling. Jag kände att jag på sistone verkligen nonchalerat överkroppens betydelse för löpning - här fanns mycket kraft att hämta. Det gick att trycka på och steglängden var fin. Det var stuns i steget. Jag sprang med glädje.

Siffrorna talade också sitt tydliga språk:

Distans: 4,7 km

Tid: 23:22 min

Snitthastighet: 4:58/km

Känsla: Mekanisk. Kraftfull. Rytmisk. Glad.

Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Jag skulle nog kunna springa en bra bit i 167 bpm. Det är ett väldigt trevligt tempo.

Bonusmaterial:

Berättade om rundan för Åsa på telefon i eftermiddags.

– Jag sprang till metronom! sa jag.

– Var ligger det? sa hon.

Runda 5

Gårdagens runda var ett experiment utifrån det jag funderade på förra rundan. Körde återigen till musik, men den här gången till en och samma låt på repeat hela rundan. Valde "Solen i ögonen" eftersom det var den som var skönast att springa till sist. Jag hade en känsla av att tiden skulle kunna bli lika bra eller kanske till och med bättre om jag sprang i ett bekvämt tempo hela tiden, eftersom löpsteget då blir bättre och även längre.

Sprang samma runda som förra gången, runt Lilla Essingen. Vädret var riktigt tråkigt, det duggregnade lite och blåste bitvis hårt. Men det var inte det värsta - jag hade ett konstant bitande håll i vänstersidan hela rundan. Åt panerad fisk med ris en timme innan start, så jag får verkligen skylla mig själv. En planeringsmiss, eller paneringsmiss om du så vill.

Det var ändå helt okej att springa, vilket säger en del om hur mycket ett behagligt tempo gör. Min tes bevisades dock inte, det gick långsammare än förra gången, men det skilde inte mycket. Skillnaden skulle lika gärna kunna bero på motvinden eller hållet. Jag ska testa igen, men kanske ännu nördigare - har planer på att springa enbart till klicket av en metronom. Det kan bli ganska... mekaniskt. Kanske bra för att rensa tankarna.

Distans: 4,7 km

Tid: 25:03 min

Snitthastighet: 5:20/km

Känsla: Håll hela rundan. Motvind. Duggregn. Ändå ok pga rytmen.

Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Ett marathon? Aldrig.

(Datum för rundan: 3 nov)

Runda 4

Ledig idag, efter 26,5 timmars jobb i helgen! Sov till klockan nio. Skönt. Frukostrutinen blev lite rubbad, eftersom det bara fanns en skiva Sportknäcke kvar. Fick ersätta den andra med två skivor Delikatess Linfrö-knäckebröd. Utöver det var det gröt, te och C-vitaminbrus.

Bestämde mig för att springa till musik, alltså anpassa stegfrekvensen till takten i musiken. Ett trick jag upptäckte för ett par år sedan, närmare bestämt den 29 juli 2008. Vill du läsa om hur entusiastisk jag blev den dagen, finns det här.

Jag använde en gammal spellista med sju låtar.

AC/DC Live: "Whole lotta Rosie" (164 bpm)

Lars Winnerbäck: "Solen i ögonen" (165 - 170 bpm, svajigt tempo på inspelningen)

Moneybrother: "Just another summer" (168 bpm)

Britney Spears: "Born to make you happy" (168 bpm)

Shakira: "Objection" (179 bpm)

Metallica: "Motorbreath" (174-179 bpm, definitivt inspelad utan metronom)

User: "Do you" (176 bpm)

En liten parentes: Inför författandet av detta inlägg mätte jag upp dessa låtar med min nya iPhone-metronom. Det var en ögonöppnare. 2008 mätte jag upp dem med en sämre metronom, som bara hade ett hack var fjärde slag, alltså 154-158-162-166-170 och så vidare. Många av låtarna hamnade mitt emellan, och det vilseledde mig att tro (vilket jag trott tills idag) att listan ökar i tempo för varje låt. Det gör den ju verkligen inte.

Intressant iakttagelse under rundan: Stegfrekvens och hastighet behöver verkligen inte hänga ihop. Jag sprang klart fortare under "Solen i ögonen" än under "Motorbreath", till exempel, trots att jag tog fler steg per minut under den senare. GPS-klockan var väldigt tydlig på den punkten. Min teori är att steglängden minskade när jag satte i fötterna oftare, men det behöver inte ha berott på just ökad stegfrekvens. Jag tror att det berodde på trötthet, för under de två näst sista låtarna var jag rätt sliten och kände mig lite snorig och andfådd (jag är inte förkyld). Jag orkade helt enkelt inte trycka på ordentligt i stegen, och då blir de korta.

Det gick dock bra att trycka på i sista låten, trots trötthet. User-låten är en fantastisk träningslåt. Lyssna själv.

User – Do You

När jag kom hem körde jag plankan igen. Ska göra det efter varje pass nu. Tänker lägga på en sekund för varje gång. Idag blev det alltså 1:01 x 2. Det gick helt okej.

Distans: 4,7 km

Tid: 24:17 min

Snitthastighet: 5:10/km

Känsla: Riktigt bra första tre låtarna. Tekniken stämde! Sämre på slutet. Flåsig och snorig.

Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Känns det som att Lars Ohly någonsin kommer att bli statsminister?