Runda 6

Sov riktigt risigt i natt. Kom hem från jobbet halv ett, och hade sen svårt att varva ner. Minns att jag till slut gav upp och tände lampan och läste lite, då var klockan 03.38. Somnade efter några sidor, men vaknade säkert fem gånger innan jag gick upp vid niotiden. Inte optimala förutsättningar för bra löpning.

Frukosten var en katastrof. Nej, katastrof var att ta i, men det var surt att precis när gröten var kokad till perfektion upptäcka att kylen var totalt i avsaknad av mjölk. Bara att slänga gröten i soptunnan och ta honungsyoghurt med K-special i stället.

En och en halv timme efter avslutad frukost gav jag mig ut. Vädret var kallt och klart, typ fyra grader och sol. Var mycket nyfiken på hur det skulle kännas att springa till enbart metronomklick. Hade ställt in tempot på 167 bpm, vilket är ett snitt av de tempon "Solen i ögonen" svajar mellan. Som metronomljud valde jag en stängd hi-hat, ett tydligt och bra ljud och trevligare än standardklicket som är rätt blippigt och elektroniskt.

Jag märkte snabbt att det här, det var grejer. Mekaniskt, men på ett bra sätt. Slapp helt och hållet tänka på tempot, benen gick av sig själva och jag kunde koncentrera mig på andra detaljer som hållning, fotisättning och framför allt armpendling. Jag kände att jag på sistone verkligen nonchalerat överkroppens betydelse för löpning - här fanns mycket kraft att hämta. Det gick att trycka på och steglängden var fin. Det var stuns i steget. Jag sprang med glädje.

Siffrorna talade också sitt tydliga språk:

Distans: 4,7 km

Tid: 23:22 min

Snitthastighet: 4:58/km

Känsla: Mekanisk. Kraftfull. Rytmisk. Glad.

Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Jag skulle nog kunna springa en bra bit i 167 bpm. Det är ett väldigt trevligt tempo.

Bonusmaterial:

Berättade om rundan för Åsa på telefon i eftermiddags.

– Jag sprang till metronom! sa jag.

– Var ligger det? sa hon.