Igår testade jag knät på lite längre distans, 8 km. Det var enligt programmet, men jag skippade att lägga in koordinationslopp. Sprang i ganska jämnt tempo och försökte ha bra teknik och inte "fega", känns som att det är bättre för knät. Lätt och piggt löpsteg istället för att lunka långsamt av rädsla för att det ska göra ont. Vet inte om det stämmer men det kändes bra.
Knät gjorde sig påmint två gånger, ena gången efter 5 km och andra gången efter 7, men det var bara under någon halvminut båda gångerna. Det gjorde inte direkt ont utan kändes bara lite, för att sedan försvinna när jag sprang på.
Just det, det bästa av allt: Jag sprang utan broddarna. Det har jag inte gjort sedan slutet av november. Det var barmark nästan hela vägen, bara lite isfläckar här och där. Det gjorde mycket för känslan att slippa känna metallpiggarna mot asfalten, det blir väldigt stumt och konstigt.
Distans: 8,17 km
Tid: 44:24
Snitthastighet: 5:26/km (exakt samma som förra rundan!)
Känsla: Lite nervöst, trodde hela tiden att det skulle börja göra ont. Men glad efteråt.
Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Det känns fortfarande lite creepy med knät.
Datum för rundan: 7 februari.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar