10 april
Distans: 4,20 km
Tid: 22:25
Snitthastighet: 5:20/km
Känsla: Ett bra pass helt enkelt.
Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Här var jag ganska confident.
12 april
Distans: 11,11 km
Tid: 1:00:53
Snitthastighet: 5:29/km
Känsla: Ett bra pass det här också, precis den fart jag höll på halvmaran.
Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Jo då.
15 april
Hård intervallträning, 6 st enkilometersintervaller på runt 4:30-4:40, med en minuts stående vila emellan.
Känsla: Riktigt tufft de sista intervallerna, men riktigt kul också. Bra speed, bra teknik.
Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Det känns det som.
18 april
Distans: 6,18 km
Tid: 33:42
Snitthastighet: 5:17/km
Känsla: Inga problem.
Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Det tror jag.
24 april
(Hade inte tränat på sex dagar, hade lite dåligt samvete. Försökte kompensera för det genom att springa jättefort. Lyckades med det. Men till ett högt pris.)
Distans: 10 km
Tid: 44:45
Snitthastighet: 4:29/km
Känsla: Grym känsla första halvan. Flög fram. Första rundan i shorts för säsongen, ljumma vindar och solnedgång. Andra halvan, framför allt de sista två kilometrarna, var supertuff. Men jag insåg att jag kunde klara 45-minutersgränsen och sprängde alla reserver jag hade.
Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Efter den här rundan kändes det som att jag kunde göra vad som helst. Jag blev riktigt kaxig. Men en stund efter rundan började min fot göra ont.
Jag fick riktigt ont under höger fotsula, och kunde inte springa på nästan två veckor. Bra där. Gick till en massör och fick hjälp, och köpte dessutom formgjutna skoinlägg.
5 maj
Distans: 8,05 km
Tid: 43:19
Snitthastighet: 5:23/km
Känsla: Lycka, eftersom foten fungerade att springa på.
Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Nu kändes det rätt bra trots allt. Å andra sidan var det här inget långt pass, jag har verkligen missat många såna. Det har varit svårt att få in i kalendern, haft fullt upp med jobb och sånt, plus att jag varit sjuk upprepade gånger.
9 maj
(Dumma, dumma mig. Eftersom jag missat så många långpass skulle jag nu kompensera genom ett monsterpass, ingen upptrappning utan 25 kilometer bara, pang på. Dessutom gick det fort. Efter 17 kilometer började jag få ordentligt ont i vänster knä och höft. Min reaktion på det var att tänka "Det här är bra mental tuffhetsträning inför maran, kör på. Jag har bestämt mig för att springa 25 km". Jag sprang inte 25, jag sprang 24 och stapplade 1. Och de sista 3, 4 kilometrarna var jag tvungen att stanna och gå flera gånger för att det gjorde så ont. Stoppade inte GPS-klockan en enda gång, så snittiden är inklusive stopp och haltande.
Distans: 25 km
Tid: 2:26:40
Snitthastighet: 5:52/km
Känsla: Beslutsamhet. Tjurskallighet. Snarare tjockskallighet. Fick jag ångra ett pass i mitt liv skulle det vara det här.
Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Oroade mig snarare för hur jag skulle kunna gå till jobbet dagen därpå. Kunde knappt gå i trappor, haltade när jag gick på plan mark.
Fyra dagar efteråt ville jag ändå testa hur knät kändes. Det gjorde inte ont när jag gick längre, så jag testade.
13 maj
Distans: 7,21 km
Tid: 43:02
Snitthastighet: 5:58/km
Känsla: Efter ungefär 20 minuter gjorde knät så ont att jag fick bryta och gå. Fan.
Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Nej. Kan jag inte springa längre än 20 minuter i sträck känns det ju rätt tveksamt.
Efter det här passet lät jag knät vila helt i 11 dagar, fram tills idag. Då tänkte jag ge marathon en sista chans. Bestämde mig för att min enda chans att fixa det är att springa betydligt långsammare än vad jag brukar, över sex minuter/kilometer. Så jag stack ut på en 8-kilometersrunda i det tempot, för att se vad knät svarade på det.
24 maj
Distans: 8,25 km
Tid: 52:04
Snitthastighet: 6:19/km
Känsla: Kändes... typ ingenting. Behagligt tempo att springa i, lite svårt att inte dra upp tempot men det gick med hjälp av GPS-klockan. Och knät smärtade inte!
Känns det som att jag någonsin kommer att klara ett marathon: Jag har slängt alla tankar på sluttider överbord, nu handlar det om att komma runt och inte skada mig. Jag vet nu hur det är att knappt kunna gå, och det är inte så kul. Men jag ska ge det ett försök, för det vore så roligt att ha klarat av det. Realistiskt sett kan jag nog säga att det är ganska stor risk att jag bryter loppet, nu på kvällen har jag känt av knät lite grann. Men jag ska försöka!
(Och JA, det kommer ett inlägg här på lördag.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar