Igår var det äntligen dags. Vi var på plats en och en halv timme före start på Östermalms IP för att slippa stressa. Allting kändes bra, vi hängde med kompisarna och stretchade, käkade äcklig energigelé och lämnade in överdragskläderna på inlämningsstället. Jag startade 11.40, de flesta andra 11.30. Strax efter elva skildes alla åt och långdistanslöparens ensamhet tog vid. Jag var jävligt laddad och kroppen kändes bra och löpsugen. Benen ville springa.
Det var en enorm klunga löpare som långsamt började jogga igång vid 11.40, och det var lite diffust när starten egentligen gick. Plötsligt var man bara inne i det, och 42 kilometers prövning hade tagit sin början. För mig handlade allt om att inte gå ut för hårt, eftersom jag haft sådana problem med mitt vänstra knä. Jag visste att sprang jag för fort skulle det gå sönder och jag skulle få bryta loppet. Min plan var att aldrig springa fortare än 6:00/km. I ett jämnt och lågt tempo skulle jag belasta knät tillräckligt lite för att kunna ta mig runt.
Det kändes väldigt lugnt och bra de första kilometrarna. Publiken var med på noterna i början och jag fick några sköna high-fives med främlingar. Det ger alltid energi. Men jag lät mig inte tappa huvudet och springa för fort, jag höll mitt lugna lunkande tempo.
Vädret var optimalt, 13-14 grader och ganska molnigt. Det var vätskekontroller minst var tredje kilometer, och det var trevlig stämning. Här och var längs vägen uppträdde band. Det här är väl inte så farligt, tänkte jag någonstans kring åtta kilometer och vågade mig på ett förnöjsamt leende. Någon kilometer senare började jag känna av knät.
Det gjorde inte särskilt ont, men jag kände att det var samma grej som hände mig under långpasset den 9 maj, när jag sprang 25 km i alldeles för högt tempo. Nu var ju dock tempot säkert två minuter långsammare än då, så det borde inte vålla några större problem om det inte blir mycket värre. Jag springer vidare.
Det går ganska bra. Tillryggalägger en mil utan att knät känns värre, fortfarande i ett behagligt tempo. Flåset känns alldeles utmärkt, inte det minsta andfådd. Jag dricker vid varje vätskekontroll och äter det jag får längs banan. Någon banan här, lite druvsocker där. Det är kul att springa Marathon.
Det är lite mindre kul att springa Marathon när man kommer ut på Djurgården, vilket man gör efter ungefär 19 km. Där finns ingen publik, och inga liveband. Den enda underhållningen är några spruckna högtalare som spelar eurodisco. Det är ensamt, och det finns mycket plats för tankar. Jag känner att de negativa tankarna börjar komma, och de är envisa. Det är plötsligt sjukt många kilometer kvar, och väldigt mycket kan hända på vägen. Någonstans vid 25 kilometer börjar jag få lite allmänt ont i benen, inte bara i knät, och jag börjar grina lite illa. Grimaserar och håller på.
Vid 27 kilometer bestämmer jag mig för att jag inte får gnälla eller grimasera ett smack förrän jag passerat skylten för 32 kilometer. Det blir en halvmil med ett konstant leende, något som betalar sig mångdubbelt. Jag sträcker på mig, löpsteget blir bättre, och responsen från publiken blir betydligt bättre. En leende fåne utmärker sig lite när man man börjar närma sig tre mil.
Vid 32 kilometer har jag alltså min egen tillåtelse att börja grimasera och gnälla igen, något jag dock inte utnyttjar. Jag fortsätter att försöka se glad och pigg ut, för att lura kroppen så länge det går. Jag slår också mig själv upprepade gånger på låret varje gång jag passerar en kilometermarkering från och med nu, och säger "Tio!", "Nio!" eller hur många kilometer det nu är kvar till den hägrande Stadion. Affirmation och så.
Någonstans kring 35 kilometer börjar jag lida på en ny nivå. Det handlar inte främst om knät, det är höfterna som inte vill böja sig, och det är lår som inte orkar jobba mer. Det känns som att allt är mer eller mindre trasigt i benen. Jag trycker bort tankarna och försöker koncentrera mig på att jobba bra med armarna åtminstone. Löpsteget ser förmodligen katastrofalt ut.
Det tar oändligt lång tid mellan varje skylt, men jag får säga "Sex!", "Fem!", "Fyra!", "Tre!" och "Två!" innan knät slutgiltigt säger ifrån. Det känns plötsligt trasigt på ett sätt det inte gjort förut, och jag får en tydlig signal från hjärnan att fortsätter jag springa på det här knät kommer det inte att gå att använda på ett bra tag. Sedan ett tag tillbaka har jag undvikit att springa på målarfärgen vid övergångsställen, eftersom det varit för jobbigt att ta sig upp på den högre nivån och sedan ner igen. Men det här är något annat. Jag slutar springa och börjar gå. Något som också det gör fruktansvärt ont. Men jag bryter fan inte när jag är mindre än två kilometer från att ha klarat av något som jag tränat hela iskalla vintern för.
I God of War 2, ett av världens bästa Playstationspel, finns en scen där hjälten Kratos har fråntagits alla sina stridsförmågor och nästan hela sin livsmätare, och haltar blodig och söndertrasad längs en väg. Han släpar sig fram, målmedvetet men långsamt, och blicken är mörkare än den svarta jorden han går på. De sista två kilometrarna var jag Kratos.
När jag kommer in på Stadion känner jag inget och allt på samma gång, tårarna vägrar sluta rinna och plötsligt hoppar mamma in på banan och kommer emot mig med en röd ros och en axel att stödja sig på. De sista femtio metrarna stöttar hon mig, jag hänger på henne som en trasa och bara gråter. Några meter innan mål släpper hon mig så att jag får halta i mål själv, men på andra sidan målsnöret är hon tillbaka igen och hjälper mig vidare. En funktionär i gul väst har fått syn på mig och frågar om det behövs hjälp, och jag säger att det gör det nog. Jag minns inte riktigt allt under de här minuterna, men jag och mamma får i alla fall ta oss de 300 metrarna till Östermalms IP för egen maskin. Men längre än så kan inte benen gå. Jag kan inte röra benen längre, och jag börjar dessutom skaka och få frossa. Det pratas om att skaffa fram en rullstol till mig, men det verkar vara något problem med att få hit den. Funktionärerna vill ha mig bort till sjukhustältet, men det ligger ett par hundra meter bort. Kan jag gå själv? Nej. En av funktionärerna erbjuder sig då att bära mig på ryggen, tack underbara människa. Han slänger upp mig och det är helt fantastiskt att förflytta sig utan att det gör ont.
Väl i sjukvårdstältet känner jag att jag måste ringa min flickvän, hon måste vara orolig. Jag gör henne dock förmodligen inte mindre orolig genom att ringa, säga "Jag lever, men jag är i sjukhustältet, jag kan inte prata mer" och sedan lägga på, men det var det jag gjorde i alla fall. Sedan hjälper personalen mig att byta om till varma kläder, jag får ligga på en brits och de sveper in mig i filtar. Jag blir itryckt en banan, Resorb, Gainomax, chips och vatten. Efter en stund blir min flickvän insläppt i tältet och vi får kramas en stund. Sedan får jag inte vara kvar i sjukhustältet längre då alla britsar är upptagna och det är mer slitet folk på ingång. Däremot blir jag remitterad till massagetältet eftersom jag fortfarande inte kan gå. Den här gången fixas det fram en rullstol och jag blir körd dit. Återigen förundras jag över att man kan förflytta sig på sätt som inte är förenade med smärta.
Till massagetältet är det kanske femtio meters kö. En funktionär fixar dock in mig bakvägen eftersom jag kommer från sjukvårdstältet, tack för det. Väl där inne får jag en föreläsning/utskällning av chefsmassören, under det att två massörer behandlar mina lår, ljumskar och vader. Chefsmassören menade att man måste vara väl förberedd inför ett Marathonlopp, annars kunde man råka ut för både det ena och det andra. Efter att i utklassningsstil sopat hem förstaplatsen i grenen "Pointing out the obvious" släppte chefsmassören iväg mig, och då kunde jag faktiskt halta själv, även om jag behövde en axel att stödja mig på.
Marathon 2011 blev ett kraftprov. Det var jag förberedd på. Jag var dock inte beredd på att det skulle innebära så mycket smärta. Slutsatsen jag drar är att jag slarvat för mycket med träningen, oavsett vilka ursäkter jag har till det (sjukdom, svårt att kombinera träning med konstiga arbetstider, bla bla bla). För att klara av att springa ett Marathon på ett sätt som åtminstone inte är direkt fientligt mot kroppen krävs att man tränar envist, regelbundet och stegrar träningsdosen lite i taget. Och lyckas undvika de här korkade missarna som jag har gjort när jag försökt ta igen många missade träningspass med ett idiothårt.
Jag har lärt mig massor. Och jag kommer aldrig att ge mig på Marathondistansen igen.
Mamma, pappa, Björn, Anna, Olle, Carolina, Alex, Sara, Mattias, Jannica och Nina - tack för strålande supportinsatser längs banan. Utan er hade det aldrig gått. Känslan av att se ett bekant ansikte bland tusentals främlingar är oslagbar.
Med dessa ord vill jag avsluta den här bloggen, som nu uppfyllt sitt syfte. Som avslutning kommer här lite bonusmaterial. Jag körde igång en videoinspelning på min mobil med 30 minuter kvar av loppet, och filmade hela den smärtsamma avslutningen. En liten videoblogg som minne. Filmen är hopplöst lång och skakig, men jag har transkriberat allt jag säger till kameran. Håll till godo:
"Det är fyra kilometer kvar."
"Jag försöker vara glad."
"Jag lider.
"Allting ovanför midjan känns bra."
"Jag tror aldrig mer att jag kommer att göra det här."
"Jag vill stanna hela tiden, men går jag så blir det otroligt jobbigt att komma igång igen."
"Jag tror att knät är okej, men allting känns som... bara... (ohörbart)"
"Jag vill in på Stadion... så in i helvete!"
"Nu börjar knät göra ont ordentligt. Jag saktar ner lite."
"Låren och höfterna är fan inte på riktigt alltså."
"Jag vill!"
"Jag kan!"
"Jag ska!"
"Kom igen nu Britt-Marie, kör för fa-an!"
"Är det här det värsta jag gjort i hela mitt liv? Ja, det är det. "
"Aaah... nivåskillnad i gatan."
"Men vänta, det här är ju jättedumt. Det gör ju ont, varför håller man på?"
"Två kilometer kvar!"
"Nu är det jobbigare än förut."
"Oj, vad jag inte kommer att kunna gå i morgon."
"Nu vill jag inte mer."
"Knät gör jätteont. Jag går lite."
"En kilometer kvar. Jag har ont så in i helvete. Jag går."
"Jag ser Stadion. Jag ser Stadion."
"Det här är den längsta jävla kilometern i hela mitt liv."
Kul att ni har läst min blogg. Det var trevligt. Hej då!
